faktisktnaken

De spottar på mig. De ser ner på mig, kallar mig ord både jag och dem vet att jag inte är och sedan spottar de. Och i värsta fall slår de också. Jag kan inte slå tillbaka, för jag är offret.
  Även om jag vill. Jag vill slå dem på käften, kasta sten i deras hemska ögon som stirrar på allt med deras fula, drogade ögon. Stirriga ögon, hit och dit. Drogade ögon, halvslutna. Arga ögon som av sten. Ledsna ögon som inte vågar se på mig.
  Jag saknar något. Leende ögon. Glada människor. Det finns inte. Bara ögon likt stenar, stirrande stenar. Idioter. Så beskriver jag dem när de inte hör på.

Jag vill döda dem. Slå dem tills de dör. En och en ska jag binda fast dem vid en stol, skära av diverse kroppsdelar tills de ber om nåd, och då ska jag döda dem på något kreativt sätt. Kanske hänga dem. Eller lägga dem i ett badkar med kokande vatten. Det vore något.
  Nu låter jag psykopatisk, det är jag inte. Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal.

Stirriga ögon jag vill döda. Det kommer jag att göra. Jag kommer slå dem på käften en dag, slå dem tills de blöder och skriker och gråter, som jag har gjort. Då ska jag spotta på dem. På dem allihop, spotta tills de ligger i ett hav att spott. Då ska de få se.
  De ska få tillbaka. För jag tar det inte. Jag tar inte skiten. Står upp i geggan.
  För de stirriga ögonen ska få se, de ska få skrika och be. Och då, just då, ska jag ta kol på dem. Krossa det sista. Deras sista hopp. Deras sista chans till liv.

Då ska de dö.

av mig.