faktisktnaken

chachaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa

jag ligger

i mtten

det  brar

m

ty

varmt

eeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeh GOTTTTTTTT NTTTTTTT JÄ LZ PR

idag har vi kollat på film (stella vinar m9g skriva d4tta=
o h  idog ocg den var bra o h vi hat sovit oc h nu ska vi sova igen och alicia!!!!! ägr!!!!! ingen!!!!! bg!!!!!!!!!!!
  stellas är scart
och jag har ingeb på mi ;)

Andra dagen i Stockholm. (Ja, herregud, jag måste tjata om det!)

Jag vaknade hemskt. För det första kunde jag inte somna så jag snodde mammas mobil och spelade mobilspel, haha. Mobilspel for life.
Sedan gick vi ner och åt frukost. De hade bacon! BACON! Jag blev så överlycklig att jag typ tog tretton bitar, hahahaha.
Sedan gick vi upp och klädde på oss, jo, jag hade mjukisbyxor och sånt på mig när jag gick ner - vissa var fan uppklädda som på en jävla bal. Jag menar, orka, klockan är halv tio, man klär för fan inte upp sig då.

Sedan klädder vi på oss, ja, och duscha (shit, jag duschar hela tiden här, kärlek på det). Mamma fick panik och insisterade på att vi skulle gå ner mot centralen vid elva. Elva! Vi skulle träffas ett, herregud. Så vi kollade i en skobutik och drack läsk samt kaffe på McDonalds. Sedan satte vi oss och tittade på folk. Sedan gick vi till Spottkoppen. Jag tittade liksom runt, runt, runt och bara "shiieeet var kommer Sara ifrån?". Och då knackade det på min axel. Och. Där. Stod. Underbara. Vackra. Sara.
Vi kramades typ fem gånger eller något och jag blev så glad. Sedan stod vi och dog och väntade på mammas kompis, som kom och började gråta. (Hon har bott i Amerika, så jag säger; amerikanare... och från grunden är hon ifrån Stockholm, så jag säger; stockholmare...)
Sara och jag stack iväg och strosade runt på måfå, tills vi gick till slottet och helt plötsligt var i gamla stan! Då hittade vi ett övermysigt café i en källare
- obs! min ´´ knapp funkar inte på grund av stearin på mitt tangentbord -
och vi beställde två cola. De drack vi i ungefär en timme, tills vi kom på att vi ville ha en kanelbulle. Den åt vi i ytterligare en och en halv timme ungefär. Supermysigt café. Men de hatade oss nog, lol. Mycket troligt.

Vi gick ifrån cafeet sedan och gick runt lite igen. Vi gick till slussen och bestämde oss för att ta t-bana till centralen, men då kom vi på att det kunde vi inte alls. Så Sara - smartingen - ringde sin mamma och bad henne guida oss till centralen. Sedan gick vi i typ fyrtio minuter och kom fram till centralen. Sedan gick vi till gallerian och mamma och jag handlade en massa och åt på McDonalds och sedan gick vi och badade på hotellet och det var perfekt.

Underbar dag!

JAG ÄR I STOCKHOLM!

Det var en fett lång tågresa, men jag sov ganska mycket och läste ganska mycket och var allmänt död. På grund av mitt dygnande vissa dagar så är jag typ bakis och glömmer allt jag gör förgående dag, så jag har varit ganska död och sovit dåligt i natt samt sovit på ett tåg. Känns bra. Nej.

När vi kom fram fick jag panik, som jag alltid får. Jag stod upp och hade panik, och ramlade nästan ur tåget. Det var världens häftigaste tåg, jag glömde berätta det. Sedan kom vi ut på Stockholms jävla central, jag dog på grund av att jag inte fattade någonting. Liksom, vad faaan Stockholm?!
Sedan gick vi åt ett håll. Sedan åt ett annat. Sedan stannade vi och fick panik. Sedan tog vi en taxi.

Och då såg vi. Världens. Häftigaste. Hotell!
Så sexigt liksom, helt. Underbart. Liksom. Amaranteen.

I alla fall. Vi gick och åt och hittade en restaurang som luktade gott. Men sedan gick vi därifrån, lol. Sen gick vi och handlade pizza som vi smugglade in på rummet. Sedan åt vi den. Sedan gick mamma och handlade. Sedan gick mamma och rökte. Sedan gick mamma ner till baren. Sedan gick mamma och badade.
Under den tiden satt jag vid datorn.
Heh.

Och lyssna såklart på:

p som i pepp, kanske?

Nu ska jag, samtidigt som jag läser, skriva en recension av boken Fallen flicka av Christina Waldén.

Fallen flicka har 167 sidor. Den har ganska liten text, och jag har föga förväntningar på den eftersom baktexten lyder "hon har det svårt, hennes pappa håller henne under sträng uppsikt och så fort hon inte gör som han säger slår han henne. Till slut går det så illa att hon blir knuffad ut från balkongen av sin pappa och äldre bror". Det låter som en bra bok som är dålig egentligen. Som en bok där handlingen är förstörd på grund av dålig formulering. Jag har lånat boken på Marieholms bibliotek.

De första orden är Till dig som kanske har det så här. Det börjar bra. Sedan citerar Christina U2 låten One. Underbart! Jag tror jag kommer gilla den.

Boken börjar underbart. En perfekt prolog, huvudpersonen som just nu inte har något namn, står med räcket mot balkongen. Hennes storebror skär av hennes fläta, hennes meterlånga hår. Hennes lilla storebror, som hon alltid sett som liten, som hon tröstat, står och är skräckslagen. Han gråter. Hon är också skräckslagen, där hon står fast vid balkongräcket.
Sedan tar det tvärt slut. "Ryggen mot räcket. Räcket mot ryggen. Rä..."

I kapitel ett drar vår Rona, som tjejen heter, ut en bild ur tidningen. En bild på en författare från Tunisien, som nu bor i Sverige. Han stavar inte så bra, hon har sett på hans hemsida. Hon vet att pappan har sagt "inga bilder", och det gäller. Inga bilder, och om hon nu ska ha bilder ska det vara på indiska filmstjärnor, det är sådana hon ska gilla. Inte en tunisisk (läs: mörkis) författare. Det är väl självklart!
Rona sätter upp bilden i kexskåpet. Det är bara hon som tar ut kexen ändå, och någonstans måste hon ha den. Men en dag får mamma för sig att hon ska ha något att tugga på i natten. Pappa går upp och kommer rasande in i Ronas rum. Han har hittat bilden. Det går inte att ljuga, hon berättar att den varit där i tre veckor och säger att hon vill ha ett eget rum. Han slår henne, två gånger rakt i ansiktet. Hon kan inte gå till skolan på flera dagar. Och hon som älskar skolan.

Kapitel två är lika dramatiskt. Det är vackert väder ute och Rona vill gå en promenad. Hon går till köpcentrumet och är upphetsad av spänningen som kommer av äventyret. ... Vänta, vad var det jag precis läste? Jo, det är ett äventyr för Rona att gå till köpcentrumet. Jag menar, vad fan?
Sedan kommer hennes granne, Herr Duärenidiot, och ser henne sitta och läsa i en läkarbok. Han kan inte läsa, så vad fan gör han i bokhandeln? Han berättar självklart för Ronas pappa, och tar hennes mobil. Han slår henne inte, men hotar om att alla snart kommer veta. Att hon satt i bokhandeln och läste en läkarbok, eller vad?

Rona missar bussen. Hon kommer hem en kvart försent, pappan tar fram ett läderbälte och säger "om du uppförde dig skulle jag inte behöva göra det här. Det är du som tvingar mig. Du har trotsat mig för många gånger nu. Folk börjar prata. Herr Pesarlei"(aka Duärenidiot)"och alla hans bekanta säger att jag har tappat kontrollen över dig. Du måste lära dig. Det här gör jag av omtanke, för att du ska lära dig. Du ska vara tacksam. Förstår du?"
FY. FAN. VAD. ARG. JAG. BLIR. På att det är såhär. Hur jävla dum i huvudet får man bli?
Han slår tio rapp. Hon tackar honom på hans begäran. Sedan kysser hon hans hand, och han klagar på att hon inte gjort mat. Hallå, hon har varit hemma i två minuter och du din jävla idiot har slått på henne?

Rona berättar om sin lärare Monika. Hon är frånskild och har valt bort sin man, enligt Rona är det oerhört stort. En kvinna kan inte välja bort en man, vad mannen än vill, enligt hennes religon.
Monika berättar om att det är mot lagen att man blir utsatt för psykiskt eller fysiskt våld, även sexuellt. Rona låtsats vara ointresserad, men egentligen är hon ju intresserad.
En dialog lyder:
"'Vad säger du, Halima? Skulle du anmäla en våldtäkt om du blev utsatt för den?' frågar Monika
Halima rodnar, skakar på huvudet.
'Varför inte?'
'Det går inte. Omöjligt. Skam. Jag skulle inte bli gift då. Min pappa eller mina farbröder skulle döda mig.'"
Jag blir så arg på detta. Monika verkar också bli det (men hon visar ju självklart inte det). "Om en kvinna blir våldtagen är det inte hennes eget fel", hör ni det islam?, "att anmäla det vore att underteckna sin egen dödsdom, tycker Rona". Idiotiskt. Det är deras dödsdom man undertecknar.
Fast så är det ju inte alltid. Kanske bara här.

Fortsättning följer... (på grund av att annars kommer ni inte orka läsa det alls)

Lite någonting-inspirerat med mörka färglösa färger.

miniatyrer







vi är riktigt jävla snygga.

Gå ut och fotografera snön? Jag menar, orka. Det är kallt, kameran kommer frysa, händerna kommer förfrysa och alla snöbilder är så oorginella.
Liksom, kom på något eget, va.



hmmm, lol?

De spottar på mig. De ser ner på mig, kallar mig ord både jag och dem vet att jag inte är och sedan spottar de. Och i värsta fall slår de också. Jag kan inte slå tillbaka, för jag är offret.
  Även om jag vill. Jag vill slå dem på käften, kasta sten i deras hemska ögon som stirrar på allt med deras fula, drogade ögon. Stirriga ögon, hit och dit. Drogade ögon, halvslutna. Arga ögon som av sten. Ledsna ögon som inte vågar se på mig.
  Jag saknar något. Leende ögon. Glada människor. Det finns inte. Bara ögon likt stenar, stirrande stenar. Idioter. Så beskriver jag dem när de inte hör på.

Jag vill döda dem. Slå dem tills de dör. En och en ska jag binda fast dem vid en stol, skära av diverse kroppsdelar tills de ber om nåd, och då ska jag döda dem på något kreativt sätt. Kanske hänga dem. Eller lägga dem i ett badkar med kokande vatten. Det vore något.
  Nu låter jag psykopatisk, det är jag inte. Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal.

Stirriga ögon jag vill döda. Det kommer jag att göra. Jag kommer slå dem på käften en dag, slå dem tills de blöder och skriker och gråter, som jag har gjort. Då ska jag spotta på dem. På dem allihop, spotta tills de ligger i ett hav att spott. Då ska de få se.
  De ska få tillbaka. För jag tar det inte. Jag tar inte skiten. Står upp i geggan.
  För de stirriga ögonen ska få se, de ska få skrika och be. Och då, just då, ska jag ta kol på dem. Krossa det sista. Deras sista hopp. Deras sista chans till liv.

Då ska de dö.

av mig.

Nummer ett: Digitala termometrar.
I natt när jag skulle sova började en sak pipa. Först trodde jag att det var en bomb (vadå, jag bor i Marieholm, inget är omöjligt!), sedan trodde jag att det var mamma och pappa som fått panik och ställt klockan på något skumt, så jag dog. Sedan trodde jag att det var äggklockan som W ställt in på något skumt.
Men vet ni vad det visade sig vara? Jo, den älskade digitala termometern som pappa ställt in alarm på. Jag menar, en termometer ska visa termometern, inte ha alarm och dumma funktioner.
Mamma gick upp och stängde av saken, trodde vi, men den började pipa efter ungefär tio minuter igen. JAG HATAR SNOOZE.
Lösningen var att ta ut batterierna.

Nummer två: Folk som pratar i frågor.
Detta är så jävla irriternade. Liksom: "Hatade jag honom? Ja. Skulle jag kunna mörda honom? Nej. Vet jag vem som dödade honom? Ja. Vem? Det säger jag inte. Varför? Jag är en idiot. Varför? Jag pratar i frågor."
Detta. Är. Så. Jävla. Irriternade.

Nummer tre: Störande föremål när man ska sova.
I natt var en omöjligt att sova-natt. Först termometerincidenten och sedan en jävla hink/konstig sak som började låta. AARGH.

Nummer fyra: Grannar.
Jag vet, jag har gjort ett helt jävla inlägg om hur mycket jag hatar mina grannar. MEN, aldrig för mycket hat emot grannar säger jag.
Mina grannar som jag har fönstret emot är helt jävla puckade. (De är dessa som vill hälla vatten på Barbie) Dessa idioter har en garagelampa, till och med två sådana, som lyser jävligt starkt. Dessa tänds på kvällen runt åtta/nio. Det bryr jag mig inte om, eftersom jag lägger mig runt tio. Nu är det så att de nog har dessa lampjävlar på timer, för de släcks alltid klockan elva. ELVA!!! Jag kan självklart inte somna innan dess att de släkt för att jag är en ljuskänslig människa. En anledning till min ständiga sömnbrist.
Varför jag vet att de har den på timer är för att i somras hade de en lampa på deras ovanvåning som också släcktes elva (jag kunde inte sova innan dess heller).
JAGHATARDEM.

Ni kan trots allt inte ha undgått att se alla dessa julkalendrar överallt. (Även mina vänner som sitter inne med huvudet i en bok hela jävla dagen)
Jag hatar dem. Liksom "titta hit vinn en julskinka!" "klicka och spara!". Blablabla. Julen handlar faktiskt inte bara om att få, ge och ta saker. Inte bara om att spara mest pengar och sedan pusta ut för att man klarade sig undan med si sådär mycket pengar.

Det verkar som det gör det. Nu är jag inte religös, vilket skulle satt allting i ett annat ljus, men jag tycker att julen handlar om glädje. Alla kanske inte känner glädje, men, julen är fin. Eller, julen ska vara fin. Jag menar, nu när vi är barn eller ungdomar önskar vi oss saker, men när man är vuxen köper man bara. (En anledning till varför jag inte vill ha barn!) Och för de vuxna måste ju julen vara glädjen. Tänk att se någon annan öppna ens paket man gett dem, och bli lyckliga.

Julkalendrar är så fula och äckliga och jag spyr på dem. Inte chokladkalenderar (såklart!), eller den på TV/radio/skriven. Men, hela jävla skitet om att spara pengar och. AAH. Jag spyr på det.